heller den tredje Gustafs kungatid förmådde trots åtskilliga ansatser i motsatt riktning, förmedlade hufvudsakligen af den utmärkte öfverståthållaren Carl Sparre, i nämnvärdare grad omvandla stadens utseende. Hade konungen fått lefva och de inre och yttre politiska slitningar uteblifvit, som särskildt under det sista skedet af hans oroliga lif så menligt ingrepo i såväl hans egen som hela landets tillvaro, så är det sannolikt, att förhållandet blifvit annorlunda. Med sin ytliga, framför allt estetiska läggning var konungen ingalunda likgiltig för hufvudstadens förskönande, och helt få af Sveriges monarker ha trädt i en så liflig beröring med stadens borgerskap och visat detsamma så mycken uppmärksamhet som han. Säkerligen var det mer politiska skäl och beräkningar än känslor och böjelse, som härvid hos honom, den utpräglade adelsvännen, spelade in, men man besvärade sig på den tiden icke med att forska efter grunderna, och många vittnesbörd om att borgerskapet satte värde på konungens artighet finnas bevarade.
Redan när han som kronprins år 1768 infann sig hos magistraten för att med anledning af tvisten mellan Adolf Fredrik och riksrådet försäkra stadens myndigheter och borgerskap om sin faders huldhet och förtroende, uppfattades sålunda hans besök som en synnerlig nåd, och när han längre fram i tiden, under det kritiska året 1790, tog borgerskapets lojalitet och trohet i anspråk för hufvudstadens försvar och bevakning, tyckes tacksamheten ha varit störst ej hos den begärande utan den gifvande parten. Till minne af de »solenna acter», som timat, pryddes nämligen stora rådhussalen med konungens bröstbild i hvit marmor,
