folkets böjelse för gästfrihet och umgängeslif som till makens uppgift att i sin egenskap af sekreterare i bondeståndet och på grund af sin ställning i öfrigt som konungens förtroendeman hålla politiska kalas. Härför erfordrades ett stort köksdepartement och en talrik tjänstepersonal, och man finner äfven, hur denna t. ex. år 1780 utgjordes af kock och fyra lakejer, kusk och husdräng samt kammarjungfru och två pigor. Om herr statssekreteraren (han utnämndes dock till denna befattning först år 1782) nu behöfde denna mängd tjänare för sin offentliga representation, så kan man tycka det vara något obilligt, att han måste i årlig skatt för »öfverflödig betjäning» erlägga 4 rdr., men så var tidens sed, och man finner hur han äfven enligt gällande öfverflödsförordningar fick skatta för de ofvannämnda sidentapeterna och möblerna klädda med siden, för sitt och sin makas guldur o. s. v.
Om de ekonomiska förutsättningarna för husets upprätthållande i öfverensstämmelse med nu lämnade uppgifter har det gifvetvis varit svårt att erhålla någon föreställning. Schröderheim hade utan tvifvel och trots det att hans minne icke besväras med anklagelser för att ha till egen fördel i större utsträckning begagnat den beryktade pastoratshandeln goda inkomster, men han ägde säkerligen ej någon egen förmögenhet, då han startade sitt dyrbara och ingalunda af sparsamhet utmärkta lif som man i staten och äkta man, och huruvida han med sin fru erhöll några kontanter i arf efter hennes år 1782 aflidne fader, har varit omöjligt att vinna visshet om. Den i Svea hofrätts arkiv förvarade bouppteckningen efter öfverdirektör von Stapelmobr är nämligen förseglad. Emellertid är det antag-
