De tre gracerna.
DET är en vinterkväll vid midten af 1770-talet. Från stora galleriet och angränsande salar och gemak på Stockholins slott strålar ett rikt ljussken ut öfver den klent upplysta Helgeandsholmen och den gamla bron, som leder till Norrmalmstorg. De fåtaliga stadsbor, som ännu äro ute, undra hvad som nu åter står på i kungaborgen, där man visserligen är van vid att långt in på nätterna se ljusen i kronor och lampetter brinna, men blott sällan i sådan rikedom och glans som denna kväll. Men så erinrar man sig, att det är tisdagsafton, då deras majestäter ge stor cour med publik spisning, och så bar man ju hört talas om, att den nye franske ambassadören anländt och nu, efter förut erhållen audiens, för första gången skall uppträda inför det församlade hofvet och den högsta societeten. Tilloppet till couren har också varit ovanligt stort. Talrika ekipager, bland hvilka riksrådens tunga och praktfulla statsvagnar särskildt beundrats, ha rullat upp till
