imponerade. Homer har liknat Ajax vid en fluga, Vergilius drottning Amata vid en snurra; det må tillåtas mig att likna vår dåvarande drottning på couren vid en väl prydd, hvit paradhäst med hög encolure, men matt i sina rörelser. Efter henne kommo de öfriga af den kungliga familjen, hertig Carl, liten, men med militäriskt utseende och något af sin morbroder Fredrik II i blicken, hertig Fredrik, enklare klädd, men vackrast af dem alla, och prinsessan, deras syster, glad och vänlig, men alltid prinsessa. Bland statsfruarna, som nu följde, voro Kellgrens tre gracer, grefvinnan Meyerfelt, född Wrede-Sparre, grefvinnorna Höpken, född Fersen, och Löwenhielm, hennes syster, alla tre fullkomliga skönheter.
Detta inträde hade något eget högtidligt, som måhända knappt varit någonstädes öfverträffadt. Konungen gick först till diplomaterna, och det syntes, huru äfven de stoltaste ibland dem voro smickrade af de artigheter, han sade dem. Sedan gick konungen på karlarnas sida, drottningen på fruntimrens och så tvärt om tillbaka. Då ändtligen couren var genomgången, satte konungen och drottningen sig vid spelbord med utsedda personer bland de förnämsta, men detta räckte ej länge, förrän hofmarskalken med staf i handen gaf deras majestäter till känna, att bordet var serveradt. Då gick hela den kungliga familjen till bords, och så många, som kunde få rum, blefvo åskådare. För riksrådinnor, rikets herrars fruar och öfverhofmästarinnor voro taburetter i en halfkrets nedom bordet. Diplomaterna stodo vid öfre ändan, och konungen vinkade då och då åt någon af dem att nalkas till samtal.»
