och den ceremoniösa stelheten åtminstone ögat fängslande gestaltning. Blott en och annan mera kritiskt eller djupare anlagd granskare har uppehållit sig äfven vid tomheten och tråkigheten särskildt vid courerna, men därvid dock i allmänhet med erkännande, ja beundran prisat skönhetens andel och roll uti dem, och i tjusarkonungens på vackra och behagfulla damer så rika hof är det isynnerhet de tre här ofvan nämnda grefvinnorna, som i detta hänseende ihågkommits och uppmärksammats.
Sålunda skrifver den dock i allmänhet missnöjde och mot Gustaf III afvogt sinnade Hochschild:[1] »Konungen hade vid hofvet med etiketter och ceremonier gjort en allmän ändring samt i hvad görligt var inrättat allt på franska sättet. Levéer gåfvos för första gången i Norden, Prakt i kläder, vackra ekipager och mycket mera gjorde hofvet lysande. Hoffröknar blefvo gifta och deras sysslor indragna samt i stället antagna statsdamer, hvarigenom hofvets glans mera befordrades, då dessa fruars män och anhöriga jämväl blefvo hofvet närmare. Grefvinnorna Höpken och Löwenhielm, döttrar af grefve Carl Fersen, ådrogo sig egentligen uppmärksamhet och ägde alla de egenskaper, som förenade med skönhet bidraga till könets prydnad. Ej under att de med sådana förmågor gåfvo ton åt seder och lefnadsart.»
Naturligtvis försummade ej hofvets eleganta och galanta kavaljerer att i sina dagboksanteckningar och brefväxlingar ägna de sköna sin hyllning, emellanåt ledsagad af eller omväxlande med en eller annan spetsig, ibland till och med elak anmärkning, som stun-
- ↑ Memoarer, utg. af H. Schück; I.
