Sida:De tre gracerna 1912.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs

Fort, att man allt till dops bereder …”
Så talte han; och i ett ögonblick
 var allt i skick.



Att själfva akten nu beskrifva,
Och nätt och noga uppsats gifva
Hur den och den var klädd, som för och efter gick;
Det må en annans storverk blifva:
Ceremoni är ej min smak,
Fast annars en gudomlig sak.
Allt nog jag vann hvad jag begärde,
Tog därpå Astrild I min famn
Och for åt jorden mina färde,
Förnöjd att under kända namn
Få, efter denna dag, de trenne Gratier prisa:
 Augusta, Ulla och Lovisa.


Äfven Johan Gabriel Oxenstierna tillhörde de tre grefvinnornas beundrare och har hyllat dem både på vers och prosa. Den ibland dem, som först slog an på hans för kvinnlig skönhet, liksom i allmänhet för allt vackert här i lifvet, så emottagliga sinnen, tycks ha varit Lovisa Meyerfelt. Redan från år 1769 — han var då 19, hon 24 år — finnes en dagboksanteckning af honom, som vittnar härom[1], nämligen för tisdagen den 21 februari: »I afton var jag på couren och leddes af alla krafter vid den ängsligaste af alla ceremonier, som äro uppfunna. Hvad kan vara ledsammare än att stå och tiga i två eller tre timmar för att se några människor liksom krypa fram ur ett foder, och visa sig som rariteter på en viss stund och

  1. Dagboksanteckningar, utg. af G. Stjernström.