kränkande rykten ägde man en uppdrifven färdighet, och det blef likgiltigt, mot hvem det lättfärdiga talet vände sig, endast tillfälle erbjöd sig att göra sig lustig på andras bekostnad. Knappast någon undgick sin plats i dagens ’chronique scandaleuse. Dagboksanteckningar öfver skvallret hörde ock till tidens moder; och hvar och en aldrig så litet skrifkunnig ansåg sig kallad att skrifva memoarer för eftervärlden och att göra ’porträtter’ af sin omgifning — hellre målade ’en laid’ än ’en beau’. Denna ’medisance’ var ett af de fulaste dragen i tidehvarfvets leende och sminkade anlete. Samtiden fäste vid dessa rykten ofta ej mer uppmärksamhet än de förtjänte, och öfverdrifterna inneburo genom sig själfva sitt korrektiv. Men efter världen har tagit för goda en mängd af dessa berättelser, som blifvit hopspunna dels af illvilja, dels af lättsinne. Fruktansvärdt har detta lyte i Gustaf III:s tidehvarf hämnat sig genom den ännu mångenstädes rotfästade tron på dessa seders lastbarhet och föreställningen om en verklig råhet i tänkesätten under ytans förfining.»
Det kan vara skäl att ha dessa erinringar i minnet vid studiet af Ulla Fersens lifskrönika, ty mer än de flesta af det gustavianska hofvets damer var hon föremål för omdömen och anmärkningar, som säkerligen ofta kunna räknas till förtalet, medan hon dock också emellanåt utan allt tvifvel genom sin oförsiktighet, sitt franka sätt och sitt obestridligen lättsinniga lefverne gaf hugg på sig och ofta anledning till berättigadt klander. I själfva verket äro omdömena och uppgifterna om henne så växlande och hvarandra ofta så motsägande, att det är rätt svårt att bilda sig en fullt
