trop eho som klandrade den minsta af monarkens gärningar.»
Att Ulla Fersen intog en bemärkt plats vid nyssnämnda festligheter, kan man vara förvissad om, fastän hon numera och under de närmaste åren ej officiellt var fästad vid hofvet. Den 18 december 1770 hade hon nämligen trädt i brudstol med friherre Nils von Höpken och lämnat sin anställning som hoffröken. Att den vackra och firade unga damen, hvilken äfven ansågs komma att medföra en riklig hemgift, skänkte baron Höpken sin hand, kan, fastän äktenskapet om några få år gestaltade sig rätt olyckligt, ha berott på ömsesidigt tycke, ty Höpken skildras som en ovanligt vacker och ingalunda obegåfvad karl, men var äfven föranledt af hennes anhörigas och i främsta rummet farbroderns, Axel von Fersen, önskan och påtryckningar att göra slut på förbindelsen med hertig Fredrik. Den ofvannämnda ungdomsflirten hade nämligen tilltagit i styrka och hertigen lär ha varit besluten att genom äktenskapets band förena sina öden med den vackra Ullas, liksom han om ett par år med ännu större allvar hyste liknande planer angående hennes kusin Sophie Fersen. Grefve Axel var emellertid en både för stolt och klok man att känna sig smickrad af den ifrågasatta släktskapen med konungahuset. Sin dotter lät han sålunda ge prinsen en korg under iakttagande af alla artighetens fordringar, och med brorsdottern ställde han om, att hon var bunden vid Höpken, innan den furstlige friaren hunnit skänka sitt anbud fastare former.
Den unge kavaljer, som sålunda eröfrade hofvets mest firade skönhet, var född 1749 och son af presi-
