I samband härmed må nämnas, att reformen, som ju dock var af skäligen oförarglig natur, väckte både uppseende och klander och ej gick för sig utan svårigheter. Sålunda skrifver A. von Fersen:[1] »Hoffröknarna gjorde konungen mycket bekymmer: man kunde ej gärna skicka bort dem utan att såra deras familjer. Konungen uppsköt ett år verkställigheten af sin plan, förväntande att min nièce (Ullas syster Sophie) skulle gifta sig med grefve Lewenhaupt. Fröken Duvall gifte sig med kammarherren Manderström, och konungen engagerade Ehrengranat medelst en syssla, som h. maj:t tilldelade honom för att fria till fröken Uggla. Fröken Stockenström drog sig tillbaka till sin fader riksrådet Stockenström, fröken Rosen fick lifstidspension och fröknarna Lewenhaupt blefvo placerade såsom hoffröknar hos hertiginnan af Södermanland.» Äfven A. L. Hamilton gör angående förändringen några anmärkningar och skrifver efter att ha omtalat kungens åtgärder för amiralitetskollegii flyttning från Carlskrona till Stockholm, för inrättandet af Vasa hofrätt o. s. v.: »Ej nöjd med dessa betydliga förändringar sträckte monarken dem äfven vid den tid, jag nu egentiigen beskrifver, våren 1774, till sitt eget hof, där han med ett maktord skingrade alla hoffröknar, hvilkas oskyldiga glädtighet så mycket bidragit till de nöjen man där njutit. Man antog i stället för drottningen och tvärt emot hennes vilja sex statsfruar, hvilka med sina familjeintressen naturligtvis införde all den intriganda, som vid dessa är oskiljaktig. De först utnämnda voro grefvinnorna Rosen, Cederhjelm, Oxenstierna och Carl Piper samt friherrinnorna Wrangel och Örnsköld. Deras
- ↑ Historiska skrifter, III.
