förbindelsen. Genom sin nya befattning fick nämligen grefvinnan bostad på Stockholms slott, och Höpken erhöll transport från Lifdragonerna till Skånska kavalleriet såsom ryttmästare och blef sålunda förflyttad till Skåne. Denna angelägenhet tycks ha ordnats genom ett af de på den tiden mycket vanliga tjänstebytena mot kontant erkänsla, ty Ehrensvärd skrifver: »Ifrån den äldste kapten vid lätta dragonerna bytte han sig till att bli den yngste ryttmästaren vid norra skåningarna. Baron Taube fick dess kompani; han har blifvit öfverste i sin tur, men Höpken dog ryttmästare med samma indelning. Då baron Taube skulle betala sitt kompani, hade han ej annat mynt än dukater och louisdorer, log och bad Höpken, att han i detta mynt skulle få betala efter 39 daler dukaten. ’Gärna, min baron’, sade Höpken, ’jag får 42 för dem i spel.’ Han tyckte sig hafva gjort en god handel och de gällde i spel 42, men till hans förlust; ackordet blef mest en skatt åt kung Pharaos ministrar.»
Emellertid träffades makarna då och då, men mannens besök i Stockholm tyckas, trots det att försoningar stundom ägde rum, vanligen ha kommit olägligt för den andra parten. Sålunda skrifver Ehrensvärd i september 1779: »Grefvinnan Höpken fick den beklagliga tidningen, att hennes man ämnade henne ett hastigt besök, att han, ehuru olofligen och i sin vanliga dryckenskap gått ifrån regementet och agerat både Alexis' och Montanciels roller. Hans närvaro var obehaglig för henne, obehagligare för den som intagit den frånvarandes ställe; han skulle därför skaffas bort. Det tyckes som processen snart vore slutad med en officer, som olofligen vikit från sitt regemente, som
