sinnighet, än man förebrådde henne, och gjort försök att förbättra såväl Höpkens sociala anseende som hans och hennes inbördes ställning. Genom sitt inflytande hos kungen förskaffade hon honom nämligen »en kammarherrenyckel hos drottningen, i tanke att han skulle vänjas vid hofvet och något förbättra sin konduit». Detta var emellertid, för att ånyo citera Ehrensvärd, »en elak läkedom. Hans jalousie ökade sig, då han såg sin hustru hafva tillbedjare; han kände henne och visste huru nöjet och vällusten var hennes sällaste tidsfördrif; i stället för att söka societeten, sökte han ensligheten, och denna enslighet skulle försötmas med vin. Inkomsterna började tryta, och vinet förbyttes till brännvin. Han blef liderlig, skydd i alla sällskaper, onyttig att göra sin tjänst vid hofvet och ännu mera vid regementet. Han gjorde tusende förbrytelser och utan denna skugga af hustru, han vid hofvet ägde, hade han ännu oftare blifvit vanhedrad. Ofta hade släkten proponerat skilsmässa, oftare hade skäl därtill å ömse sidor varit, men stundom bilade ett trefligt ögonblick de förra missnöjen; stundom felades tilltagsenhet, och behofven förbjödo hvad förnuftet befallde. Omsider blef döden den billigaste skiljesman, som förde honom till grafven och icke nekade henne utvägar att trösta sig uti sitt änkestånd.»
Friherre Nils von Höpken afled i Skåne i början af januari 1780. I hans äktenskap med Ulla Fersen föddes i juli 1772 en liten flicka, som emellertid afled i späd ålder. Hon följdes 1774 af sonen Nils, med tiden hofmarskalk och svensk minister i Haag samt stamfader för den ännu kvarlefvande grenen af ätten von Höpken, och 1776 af dottern Augusta Lovisa,
