gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna, ehuru ej alltid med vidare framgång. Hennes natur företer en egendomlig blandning af förstånd och lättsinne, och det är ej utan att hon är litet elak. Jag skulle ej vilja vara hennes förtrogna vän, ty hon är ej särdeles grannlaga och skulle utan tvekan sätta den heligaste vänskapsförbindelse på spel, endast för nöjet att få säga en kvickhet; lika ogärna skulle jag vilja vara på spänd fot med henne, ty sina ovänner behandlar hon skoningslöst och skyr ej att utsprida allt möjligt förtal. Hennes ganska lysande själsgåfvor äro föga uppodlade, och hon är ej vidare road af läsning och saknar fullständigt allt begrepp om det passande; det är något, som hon ej ens känner till namnet. Hon är mycket behaglig och ser verkligen särdeles bra ut och liknade, åtminstone då hon ännu hade hela sin fraicheur i behåll, fullkomligt en Hebe, hvarför kungen också lät den namnkunnige bildhuggaren Sergel sätta hennes hufvud och anletsdrag på en Venusbild.»
Detta i öfvervägande grad så ofördelaktiga utlåtande får dock icke uppfattas som hertiginnans slutgiltiga omdöme. Framdeles skall visas, att detsamma rätt väsentligt modifierades med åren, och redan nu har det på tal om den sköna Ullas erotiska vidlyftighet, som enligt skandalkrönikan skulle ha gått så långt, att hon skänkte sin gunst nästan åt hvem som helst, försetts med ett år 1782 gjordt tillägg af följande för den förtalade fördelaktiga lydelse: »Hennes senaste förbindelse (med G. von Wright), som varat sedan förra året, har
