könen. Hvad förmår icke uppmuntran och exempel? Man kan med säkerhet vänta, att flera damer följa dessas efterdömen, öfvergå de engelska fruntimren både i att föra sina hästar och rida med en behaglig elegans.» Och den 20 juli tillägger han: »Damerna gjorde en cavalcade lika som förra aftonen. De kommo tillbaka till Kina, där drottningen var, lika så klädda, som de varit till häst. Den som tror, att anständighet är nödvändig i ett ungt hof, var för undrad att se, det damer af drottningens hof, i hennes närvaro, som i full hofdräkt var klädd, så understå sig att visa sig; men allt detta tillskrifves grefvinnan Höpken. Man var dock mindre förundrad att se henne i en lifpage-surtout med en blå gördel om lifvet, med skinnbyxor, stöflar och sporrar, än att se den lilla grefvinnan Hamilton, som för ett par år sedan var m:lle Pettersson, nu vid hofvet hafva det inträde, att hon för drottningen kan visa sig uti en liten kort, brun surtout med brunt bälte om lifvet, hvita caleçoner samt stöflar och sporrar. Men understödd och uppmuntrad af grefvinnan Höpken är allt möjligt. Då de sutto till bords, sade en kornett De la Grange, som för några månader sedan varit page: ’I denna dräkten visar grefvinnan Höpken, att hon är lifpage både till kropp och själ.’ Sådana propos om den första hofdam hade ingen för några år sedan torts hålla, minst vid öfverhetens bord; men då admitterades de icke dit, och orsak därtill gafs icke.»
Kornetten De la Grange var en vacker karl och stod mycket väl hos kungen, hvarför han som kurir utsändes till denne under hans vistelse i Italien. »Han var en god gosse», skrifver L. von Engeström, »men
