otroligt rå och hade ingenting lärt. Konungen, som önskade, att de som omgåfvo honom åtminstone skulle synas veta något, frågade en dag vid bordet De la Grange, om han sett något af Roms märkvärdigheter. ’Jag har’, svarade han, ’sett påfven Neros graf.’ — ’Gud bevars, sade konungen, säg icke så! Nero var icke påfve; han var romersk kejsare!’ — Armfelt, som satt bredvid De la Grange, hviskade honom i örat: ’Kungen har orätt. Han tror sig veta mer än han vet. Stå på er!’ och De la Grange försvarade envist sin sats emot konungen.» — Den lilla grefvinnan Hamilton hette Johanna Maria och var dotter till den rike stockholmsköpmannen, direktören i Ostindiska kompaniet Herman Petersen, hvilkens barn år 1770 blefvo adlade med namnet af Petersens, hvadan Ehrensvärds sätt att kalla henne Pettersson må tillskrifvas hans ofta framträdande ringaktning för den nybakade adeln. Hon gifte sig år 1777 med sedermera generallöjtnanten, grefve Hugo Wilhelm Hamilton och blef sedan statsfru hos drottningen.
Den sista veckan af juli och den första i augusti gingo af stapeln under stora festligheter, i hvilka Ulla Fersen spelade en framskjuten roll. Sålunda fungerade hon och grefvinnan Piper, född Ekeblad, såsom värdinnor vid hvar sitt bord på Magdalenadagen, drottningens namnsdag, som firades med cour, där alla voro klädda i röda och hvita galadräkter, flaggning på fartygen, salut af 148 skott, middagsmåltid i stora galleriet med paraderande stånddrabanter, uppförande af operan »La belle Arsène», i öfversättning af Anna Maria Malmstedt, sedan fru Lenngren, publik supé i rikssalen med serafimerriddarne och kommendörerna af
