dareromanerna uppträda offentligt och återfordra sin riddare. Efter ringränningarnas slut anmälde sig också en svartklädd väpnare och anhöll med tre slag på sin sköld att få uppläsa ett utmaningsbref, hvari framhölls, att den unga Mélécie i förtviflan öfver att fåfängt ha försökt återfinna sin förlorade riddare, som antogs vara bland de i borgen på Galtares klippa fängslade, anropat en okänd riddare om bistånd och försvar. Denne riddare (baron Cederström) anhöll nu att få aflägga samma prof som Briolanies kämpar och begärde ingen annan belöning än att Arcalaus skulle tvingas att utlämna Mélécies älskade riddare. Han antog nämligen, att det endast var trollkarlens konster och inga andra band, som höllo honom fjättrad — en liten gliring tydligen både åt kungen och syster Ulla.
För att ej alltför mycket förlänga historien må blott tilläggas, att den okände riddaren erhöll det begärda tillståndet, att han lyckligt fullgjorde profven och därpå höll sitt intåg i borgen tillsammans med Mélécie, som där återfann sin saknade riddare och häftigt men med en viss mildhet förebrådde honom hans otrohet. »Oförberedd på en sådan öfverraskning, blef kungens», skrifver hertiginnan, »ganska generad och lyckades ej finna några ord att uttrycka sin tacksamhet för denna artiga uppmärksamhet.» Efter föreställningens slut gaf han emellertid uttryck åt sina känslor genom att till grefvinnan Löwenhielm öfverlämna en bukett med en vidfästad juvelring och några verser af Oxenstierna, som återgifvas af hertiginnan men förkortade och något felaktigt. De återfinnas emellertid i skaldens samlade skrifter och äro af följande lydelse:
