hon själf, men hon anses dock alltid illa upptaga, om något företräde visas systern.»
Det ofvannämnda uppförandet af teaterpjäsen »Les trois sultanes» hade föregåtts af en episod som belyser intrigmakeriet vid hofvet och visar att Ulla Fersen kunde vara rätt nyckfull och emellanåt ställde till trassel. Lustspelet hade efter det franska originalet af Favart öfversatts af Oxenstierna, och meningen var att gifva det den 20 juli med anledning af hertig Carls återkomst från Danmark, men detta blef ej af till följd af grefvinnan Ullas vägran att utföra sin roll på svenska, eller, som Ehrensvärd uttrycker sig, därför att pjäsens »öde ankom på damers capricer, hvilka ej äro Roxelaner, men hafva lika mycket i sådana ämnen att säga. Piecen, som är bättre än någon annan svensk piece, förkastades för det att grefvinnan Höpken vill hellre deklamera illa på fransyska. Snille, konster och den ädla vitterheten skall i en så kallad upplyst tid finna sin domstol vid okunnoge, oanständige och libertina qvinfolks toiletter.» Ehrensvärds sålunda mycket kraftigt uttryckta förtrytelse delades af Oxenstierna själf, som gaf sin missbelåtenhet luft i följande elaka epigram:
Min stackars Soliman förkastas
Och uppå denna otycksdag
Med en förändrad skaldelag
Utaf en viss grefvinna lastas.
Visst har hon största rättighet
Att både lasta och berömma
I all slags art af vitterhet;
Ty ingen finns, som bättre vet
Att om ett imprimatur dömma.
