9.
D'ARTAGNANS RÄTTA EGENSKAPER BÖRJA VISA SIG
Såsom Athos och Porthos förutsett, återkom d'Artagnan efter en halvtimme. Även denna gång hade han förfelat sin man, som försvunnit som genom ett trollslag. D'Artagnan hade sprungit med värjan i hand alla närbelägna gator, men icke träffat någon, som liknade den han sökte. Därpå hade han gjort vad han kanske bort börja med, bultat på porten, som den okände stått och lutat sig mot; men förgäves lät han portklappen ljuda tio eller tolv gånger efter varandra, ingen svarade, och grannar, som lockade av bullret skyndade ut i porten eller stucko ut näsan genom ett fönster, försäkrade honom, att huset, vars alla ingångar även voro stängda, stått alldeles öde under ett halvt års tid.
Medan d'Artagnan sprang på gatorna och slog på portarna, hade Aramis sökt upp sina två kamrater, så att d'Artagnan vid sin hemkomst fann samlingen fullständig.
»Nå?» sade med en mun de tre musketörerna, när de sågo d'Artagnan komma in med svetten i pannan och ansiktet förvridet av vrede.
»Jo», svarade denne och kastade sin värja på sängen, »karlen måste vara djävulen i egen person, han försvann som en vålnad, en skugga, ett spöke!»
»Säg, Porthos, tror du på spöksyner?» frågade Athos.
»Jag tror endast på vad jag sett, och som jag aldrig sett några spöken, så tror jag heller inte på några.»
»Bibeln», sade Aramis, »ålägger oss att tro på dem: Samuels skugga visade sig för Saul, och det är en trosartikel, som jag ogärna skulle se betvivlad, Porthos.»
»I alla fall, han må nu vara människa eller djävul, kropp eller skugga, gyckelbild eller verklighet, så är den karlen född till mitt syndastraff, ty hans försvinnande kommer oss att gå miste om en präktig affär, mina herrar, en affär på vilken det varit hundra pistoler och kanske mer att förtjäna.»
»Hur så?» frågade på en gång Porthos och Aramis.
