sig med att för Porthos förklara sitt handlingssätt, »en för alla och alla för en, det är vårt valspråk, inte sant?»
»Ja, men…», sade Porthos.
»Sträck upp handen och svär!» ropade på en gång Athos och Aramis.
Besegrad av exemplet, fastän brummande för sig själv, sträckte Porthos upp handen, och de fyra vännerna upprepade med en röst den av d'Artagnan dikterade formeln:
»Det är bra, och nu må var och en gå hem till sig», sade d'Artagnan, som om han i hela sitt liv aldrig gjort annat än kommenderat. Och varen vaksamma, ty från och med detta ögonblick äro vi i öppen fejd med kardinalen!»
10.
EN RÅTTFÄLLA I SJUTTONDE SEKLET
Råttfällan är icke någon vår tids uppfinning; så snart de nybildade samhällena hade uppfunnit något slags polis, uppfann denna polis råttfällorna.
Då våra läsare kanske icke känna till Rue de Jerusalems (polisens) slang, och det är första gången, sedan vi började författa — och det är nu vid pass femton är tillbaka — som vi använda ordet råttfälla i den här avsedda meningen, vilja vi förklara vad som menas med en sådan.
När man i ett hus, sak samma vilket, häktat en person misstänkt för något brott, håller man häktningen hemlig; så placerar man fyra eller fem man i bakhåll i rummet närmast porten, man öppnar denna för alla, som bulta, stänger den efter dem och häktar dem; på detta sätt har man på ett par dagar i sitt våld nästan alla, som umgås eller äro bekanta i huset.
Det är vad man menar med en råttfälla.
Man gjorde således en råttfälla av mäster Bonacieux’ bostad, och vem helst som infann sig där, greps han och förhördes av kardinalens folk. Det faller av sig självt, att då en särskild uppgång ledde till första våningen, som beboddes av d'Artagnan, så voro de, som ämnade sig till honom, fritagna från att anhållas.
Dessutom var det endast de tre musketörerna, som kommo på besök hos honom; de hade gjort efterspaningar var
