man försökte att kväva. Något förhör tycktes ej komma i fråga.
»För fan», tänkte d'Artagnan, »det tycks mig vara en kvinna! Man visiterar henne, hon gör motstånd — man brukar våld — de uslingarna!»
Och trots all sin klokhet måste d'Artagnan göra våld på sig för att icke blanda sig i det uppträde, som försiggick under honom.
»Men jag säger er, att jag är ägarinna av detta hus, mina herrar, att jag är fru Bonacieux, är i drottningens tjänst!» skrek den stackars kvinnan.
»Fru Bonacieux!» mumlade d'Artagnan; »skulle jag ha varit nog lycklig att ha funnit den, som alla människor söka efter?»
»Det är just er vi väntat på», svarade männen.
Hennes röst kvävdes alltmer, en häftig brottning skakade panelningarna. Offret gjorde motstånd, så mycket en kvinna kan motstå fyra män.
»Nåd, mina herrar, nåd…», kved rösten, som nu endast lät höra oartikulerade ljud.
»Man lägger munkavle på henne, man tänker föra bort henne!» utbrast d'Artagnan och for upp som påverkad av en drivfjäder. »Min värja — bra, den är vid min sida! Planchet!»
»Herre!»
»Spring och sök reda på Athos, Porthos och Aramis! Någon av dem är nog hemma, kanske att alla tre kommit hem. Bed dem beväpna sig, komma hit, skynda allt vad de kunna! Ack, nu kommer jag ihåg, Athos är hos herr de Tréville!»
»Men vad tar ni er för, herre, vad tar ni er för?»
»Jag går ned genom fönstret», svarade d'Artagnan, »för att komma så mycket fortare. »Lägg du i ordning stenarna, sopa golvet, gå ut genom porten och spring dit jag sagt!»
»Ack herre, herre, ni slår ihjäl er!» skrek Planchet.
»Tig, ditt nöt!» sade d'Artagnan, och i det han fattade tag i fönsterposten, släppte han sig ned från första våningen, som lyckligtvis icke låg högt, utan att få så mycket som en skråma.
Därpå skyndade han att bulta på porten mumlande:
»Jag går i min tur i fällan, men ve de kattor, som ge sig i lag med en sådan råtta!»
Enappt hade portklappen ljudit under den unga mannens
