han kände igen samma monogram, som han hade sett på den näsduk, som varit nära att inveckla honom i en strid på liv och död med Aramis.
Sedan dess misstrodde d'Artagnan vapenprydda näsdukar och stoppade därför utan vidare den upphittade i fru Bonacieux’ ficka.
I samma ögonblick återfick fru Bonacieux sansen. Hon slog upp ögonen, såg sig förskräckt omkring och märkte, att rummet var tomt och att hon var ensam med sin befriare. Hon räckte honom genast båda händerna och log. Fru Bonacieux hade det mest förtjusande leende i världen,
»Åh, min herre», sade hon, »det är ni, som räddat mig! Tillåt mig tacka er.»
»Min fru», sade d'Artagnan, »jag har endast gjort vad varje adelsman skulle gjort i mitt ställe, ni är mig ingen tack skyldig.»
»Ack jo, min herre, ack jo! Och jag hoppas kunna bevisa, att ni inte hjälpt en ovärdig. Men vad ville då de där karlarna, som jag först tog för tjuvar, och varför är inte herr Bonacieux här?»
»Min fru, de där karlarna voro vida farligare än vad några tjuvar kunnat vara, ty de äro herr kardinalens hantlangare; och vad er man, herr Bonacieux, beträffar, är han inte här därför, att man i går kom och häktade honom för att föra honom till Bastiljen.»
»Min man på Bastiljen!» skrek fru Bonacieux. »Ack, min Gud, vad har han då gjort? Stackars min kära man! Han, som är själva oskulden!»
Och något liknande ett smålöje blev synligt i den unga kvinnans ännu helt förskrämda ansikte.
»Vad han gjort, fru Bonacieux?» sade d'Artagnan. »Jag skulle tro hans enda brott vara det, att han har på en gång lyckan och olyckan att vara er man.»
»Men, min herre, ni vet således…»
»Jag vet att ni blivit bortförd.»
»Och av vem? Vet ni det också? O, om ni vet det, så säg mig det!»
»Av en man på fyrtio till fyrtiofem år, med svart hår, mörk hy och ett ärr vid vänstra tinningen.»
»Alldeles riktigt, alldeles riktigt! Men hans namn?»
»Hans namn? Ja, det känner jag inte.»
»Och min man, visste han att jag blivit bortförd?»
»Han underrättades därom genom ett brev, som kvinnorövaren själv skrivit till honom.»
