»Och misstänker han», frågade fru Bonacieux, med synbar förlägenhet, »orsaken till denna händelse?»
»Han tillskrev den, tror jag, en politisk orsak.»
»Jag tvivlade först på det, men nu är jag av samma tanke som han. Alltså har då den kära Bonacieux inte misstänkt mig ett enda ögonblick?»
»Åh, långt därifrån! Därtill var han alltför stolt över er dygd och framför allt över er kärlek.»
Ett nytt, nästan omärkligt småleende gled över den vackra unga kvinnans rosenläppar.
»Men», fortfor d'Artagnan, »hur har ni kunnat undkomma?»
»Jag begagnade mig av ett ögonblick, då man lämnade mig ensam, och som jag sedan i morse visste vad jag skulle tro om mitt bortförande, släppte jag mig ned genom fönstret med tillhjälp av mina lakan, och skyndade sedan hit för att träffa min man, som jag trodde vara hemma.»
»För att ställa er under hans beskydd?»
»Ack nej! Stackars min kära man, jag visste mycket väl, att han inte var i stånd att försvara mig, men som han kunde vara oss nyttig på annat sätt, ville jag förbereda honom.»
»Vad då på?»
»Åh, det är inte min hemlighet, jag kan således inte säga er det.»
»Dessutom», sade d'Artagnan — »förlåt att jag, så soldat jag är, påminner er om att vara försiktig! — dessutom tror jag inte, att det här är rätta platsen för några förtroenden. De där karlarna, som jag körde bort, äro snart här igen med beväpnad styrka, och träffar man på oss här, äro vi förlorade. Jag har visserligen låtit underrätta tre av mina vänner, men det är ovisst om mitt bud träffat dem hemma.»
»Ack ja, ja, ni har rätt! utropade fru Bonacieux förskräckt, »låt oss fly, låt oss rädda oss!»
Därmed stack hon sin arm under d'Artagnans och drog honom häftigt med sig.
»Men vart fly», sade d'Artagnan, »vart taga vägen?»
»Låtom oss först lämna detta hus, sedan få vi se!»
Och utan att ge sig tid att stänga porten skyndade den unga kvinnan och den unga mannen utför Rue des Fossoyeurs, kastade sig sedan in på Rue des Fossés-Monsieur-le-Prince och stannade först på Saint-Sulpiceplatsen.
