saker; händerna, i synnerhet hos kvinnan, ha behov av att vara sysslolösa för att förbli vackra.
Dessutom var d'Artagnan, såsom läsaren väl vet, emedan vi icke fördolt hans förmögenhetsvillkor, icke någon miljonär; han hoppades visserligen bli det en dag, men den tid han själv utsatte för denna lyckliga ändring var ännu tämligen avlägsen. Till dess, vilken plåga att se en älskad kvinna önska sig dessa tusen småsaker, i vilka kvinnorna sätta sin lycka, och icke kunna skänka henne dem! Om kvinnan är rik, men icke älskaren, kan hon åtminstone själv skaffa sig vad han icke kan skaffa henne; och ehuru det i allmänhet är med sin mans pengar hon bereder sig denna njutning, är det dock sällan han, som får uppbära tacken därför.
Under avvaktan på att få bli den ömmaste älskare var d'Artagnan tills vidare den hängivnaste vän. Mitt i alla sina förälskade planer på krämarens hustru glömde han icke sina kamrater. Den vackra fru Bonacieux var en kvinna att promenera med på slätten vid Saint-Denis eller marknaden i Saint-Germain i sällskap med Athos, Porthos och Aramis, för vilka d'Artagnan skulle vara stolt att få visa en sådan erövring. Och sedan, då man promenerat länge, blir man hungrig; d'Artagnan hade kommit underfund med det på senaste tiden. Man skulle då ha en av dessa förtjusande små middagar, vid vilka man trycker å ena sidan en väns hand, å den andra sin älskarinnas fot. Och, dessutom i bekymmersamma stunder och riktigt svåra fall skulle d'Artagnan bli sina vänners räddare.
Men herr Bonacieux då, som d'Artagnan hade överlämnat i rättstjänarnas händer, i det han högt förnekade honom och sakta lovade att rädda honom? Vi måste tillstå för våra läsare, att d'Artagnan icke ägnade honom minsta tanke, eller, om han gjorde det, så var det endast för att göra den betraktelsen, att krämaren hade det bra där han var, sak samma var man burat in honom. Kärleken är den mest själviska av alla passioner.
Emellertid bedja vi våra läsare lugna sig: om nu d'Artagnan glömde sin värd eller låtsade glömma honom, under förevändning att han icke visste, vart man fört honom, så skola därför icke vi glömma honom, och vi veta var han finns. Men för ögonblicket göra vi som den förälskade gaskognaren och återkomma längre fram till den värda krämaren.
Fördjupad i tankar på sin framtida kärlekslycka, talande
