är hon även vacker. Ja, alldeles säkert! Men en kvinna, som driver omkring på gatorna vid en sådan timme, kan knappast vara ute för något annat än att söka sin älskare. För tusan! Om jag skulle komma och störa deras möte, det vore ett dåligt sätt att formera bekantskap!»
Emellertid gick den unga kvinnan framåt, räknande husen och fönstren. Det var för resten varken tidsödande eller svårt. Det fanns endast tre hus vid denna del av gatan och två fönster, som vette åt gatan; det ena tillhörde en paviljong parallell med den Aramis bebodde, den andra var Aramis’ eget.
»För tusan!» tänkte d'Artagnan, som kom ihåg teologie doktorns nièce; »det vore lustigt om den där försenade lilla duvan letade efter vår väns bostad! Ja, min själ, det ser verkligen så ut! Å, min kära Aramis, den här gången ska jag allt komma på det klara med saken!»
Och i det d'Artagnan kröp ihop så mycket han kunde, gömde han sig på den mörkaste sidan av gatan vid en stenbänk, som stod inne i en nisch.
Den unga kvinnan fortfor att gå framåt; vi säga unga, ty utom den lätta gången, som förrått henne, lät hon nu höra en liten hostning, som angav en ungdomligt frisk röst. D'Artagnan antog, att denna hostning var en signal.
Emellertid, vare sig man svarat på denna hostning med ett liknande tecken, som gjort slut på den sökande nattvandrerskans tveksamhet, eller hon utan främmande hjälp känt igen att hon nu var framme vid målet, nog av, hon gick beslutsamt fram till Aramis’ fönsterlucka och knackade tre slag med lika långt mellanrum.
»Det är mycket riktigt Aramis det gäller!» mumlade d'Aragnan. »Åh, herr skrymtare, det är på det sättet du studerar teologi!»
De tre knackningarna hade knappt hunnit göras, förrän den inre fönsterluckan öppnades och ett ljussken syntes genom rutan.
»Åhå», tänkte lyssnaren, icke vid dörrar, utan vid fönster, »besöket var väntat! Nu kommer fönstret att öppnas och damen att klättra in! Mycket bra!»
Men till d'Artagnans stora förvåning förblev luckan stängd; ljusskenet, som synts ett ögonblick, försvann och allt var lika mörkt som förut.
D'Artagnan tänkte, att detta icke kunde räcka länge, och fortfor att spärra upp ögon och öron.
Han hade rätt, efter några sekunder hördes två korta
