»Nej», svarade d'Artagnan, »nej, jag tillstår det! Det var en ren slump, som förde mig i er väg; jag såg ett fruntimmer knacka på fönstret hos en av mina vänner…»
»En av edra vänner?» avbröt fru Bonacieux.
»Ja visst! Aramis är en av mina bästa vänner.»
»Aramis!» Vad är det för en?»
»Seså! Vill ni inbilla mig, att ni inte känner Aramis?»
»Det är första gången jag hör det namnet.»
»Det är således första gången ni kommer till det här huset också?»
»Alldeles säkert.»
»Och ni visste inte, att det beboddes av en ung man?»
»Nej!»
»Av en musketör?»
»Inte minsta kännedom hade jag om det.»
»Det var således inte honom ni kom för att söka?»
»På intet sätt. Dessutom såg ni väl själv, att den person jag talade med var ett fruntimmer!»
»Det är sant, men det fruntimret är en väninna till Aramis.»
»Det är en sak jag inte känner till.»
»Eftersom hon bor hos honom.»
»Det har jag inte med att göra.»
»Men vem är hon då?»
»Åh, den hemligheten tillhör inte mig!»
»Min bästa fru Bonacieux, ni är förtjusande, men på samma gång är ni den mest hemlighetsfulla kvinna i världen.»
»Förlorar jag kanske något på det?»
»Nej, tvärtom, ni är tillbedjansvärd!»
»Nå, bjud mig då armen.»
»Ofantligt gärna. Och nu?»
»Nu kanske ni vill vara så god och följa mig.»
»Vart då?»
»Dit jag går.»
»Och vart går ni då?»
»Det får ni se, eftersom vi skiljas vid porten.»
»Skall jag vänta på er?»
»Det behövs inte.»
»Går ni tillbaka ensam?»
»Kanske och kanske inte.»
»Men den person, som kommer att följa er sedan, är det en karl eller ett frutimmer?»
»Det vet jag inte ännu.»
»Men jag skall nog ta reda på det, jag!»
