»På vad sätt då?»
»Jag väntar på er för att se, när ni går därifrån.»
»I så fall — adjö!»
»Varför det?»
»Jag behöver er inte längre.»
»Men ni har ju bett mig…»
»Om en ädlings bistånd, ja — inte om en spions övervakande.»
»Ordet är väl starkt!»
»Vad kallar man dem, som följa folk mot deras vilja?»
»Ogrannlaga.»
»Ordet är alldeles för milt.»
»Nåväl, fru Bonacieux, jag ser att man måste göra allt vad ni vill!»
»Varför beröva er själv förtjänsten att göra det utan alla invändningar?»
»Är det då ingen förtjänst att ångra sig?»
»Och ni ångrar er verkligen?»
»Jag vet inte rätt själv, men vad jag vet är, att jag lovar att göra allt vad ni vill, bara ni låter mig följa er dit ni går.»
»Och ni lämnar mig sedan?»
»Ja.»
»Utan att spionera på mig, när jag kommer ut?»
»Ja.»
»På heder?»
»På min adelsmannaära!»
»Tag då min arm och låt oss gå!»
D'Artagnan bjöd fru Bonacieux armen och hon hängde sig fast vid den, halvt skämtsamt, halvt darrande, och snart kommo de fram till Rue de La Harpe. Väl ditkommen syntes den unga kvinnan tveka, liksom hon redan gjort på Rue Vaugirard. Emellertid tycktes hon på vissa tecken känna igen en port, och i det hon gick fram till den, sade hon:
»Och nu, herr d'Artagnan, är jag framme. Tusen tack för äran av ert sällskap, som räddat mig från alla de faror, jag kunnat bli utsatt för, om jag varit ensam. Men nu är ögonblicket inne att hålla ert ord, jag är vid mitt mål.»
»Och ni har ingenting att frukta, när ni vänder om igen?»
»Jag har ingenting annat att frukta än möjligen tjuvar.»
»Är det då ingenting.»
»Vad kunde de väl ta av mig? Jag har inte minsta slant på mig.»
»Ni glömmer den där vackra broderade näsduken med vapnet.»
