endast, att jag inte vill bli en menederska! Hav därför förbarmande med mig och res! Ty om ni skulle träffas av mordvapnet här i Frankrike, om ni skulle dö här, om jag måste antaga, att er kärlek till mig varit orsaken till er död, då skulle jag aldrig kunna trösta mig, jag skulle mista förståndet! Res därför, res, jag bönfaller er därom !»
»O, vad ni är skön så där! Vad jag älskar er!» utropade Buckingham.
»Res, res, jag ber er därom, och kom tillbaka längre fram! Kom tillbaka som ambassadör, som minister, kom tillbaka omgiven av vakt, som kan försvara er, tjänare, som vaka över er, och då skall jag inte längre behöva frukta för ert liv, jag skall känna mig lycklig, att få återse er!»
»Är det verkligen sant vad ni nu säger?»
»Ja.»
»Nåväl, en underpant på er förlåtelse, en sak, som kommer från er och som säger mig, att inte allt detta är en dröm — något som ni burit och som jag hädanefter kan få bära, en ring, ett smycke, en kedja!»
»Och ni reser, reser genast, om jag ger er vad ni begär?»
»Ja.»
»Ni lämnar Frankrike och återvänder till England?»
»Ja, jag svär det.»
»Vänta då ett ögonblick, vänta!»
Och Anna av Österrike skyndade tillbaka in i sin våning och återvände om några ögonblick, bärande i handen ett litet skrin av rosenträ med hennes initialer inlagda i guld.
»Se här, mylord!» sade hon. »Göm detta som ett minne av mig.»
Buckingham tog det lilla skrinet och föll för andra gången på knä.
»Ni har lovat att resa!» sade drottningen.
»Och jag håller mitt ord. Er hand, er hand, madame, och jag går!»
Drottningen räckte honom sin ena hand, i det hon slöt ögonen och med den andra handen stödde sig på Estefana, ty hon kände, att krafterna började svika henne.
Buckingham tryckte en lidelsefull kyss på denna vackra hand och sade därpå, i det han reste sig upp:
»Inom sex månader, om jag inte då är död, skall jag återse er madame, om jag så ock skulle vända upp och ned på hela världen för att uppnå detta!»
Och trogen sitt löfte skyndade han ut ur rummet.
