lägga munkavle på honom, eftersom man ju redan var nästan framme vid avrättsplatsen. Och vagnen for verkligen förbi den fatala platsen utan att stanna. Nu återstod endast ett ställe till att frukta, och det var La Croix-du-Trahoir; vagnen tog verkligen vägen åt det hållet.
Den här gången fanns det icke längre något tvivel. Det var ju på La Croix-du-Trahoir man avrättade brottslingar av lägre stånd. Bonacieux hade smickrat sig med att anses värdig Saint-Paul eller Gréveplatsen, men nu var det i stället vid Croix-du-Trahoir som hans färd och hans öde skulle se sitt slut! Han kunde ännu icke se det där olycksaliga korset, men han liksom kände hur det närmade sig. Då han icke var mer än tjugu steg därifrån, hörde han ett buller, och vagnen stannade. Detta var mer än den stackars Bonacieux kunde bära, redan krossad som han var av alla de olika sinnesrörelser, som så brådstörtat kommit över honom; han uppgav ett svagt jämrande läte, som man kunnat taga för en döendes sista suck, och därpå förlorade han medvetandet.
14.
MANNEN FRÅN MEUNG
Det hade uppstått folkskockning, icke därför att man väntade på en man som skulle hängas, utan därför att man betraktade en redan hängd. Vagnen, som uppehållits ett ögonblick, sattes åter i gång, trängde genom folkhopen, fortsatte färden, körde in på Saint-Honorégatan, vek av in på Bons-Enfantsgatan och stannade framför en låg port.
Porten öppnades, två gardesvakter togo i sina armar emot Bonacieux, som understöddes av gevaldigern; man knuffade in honom i en förstuga, lät honom stiga uppför en trappa och satte ned honom i ett ytterrum.
Alla dessa rörelser hade av Bonacieux utförts fullkomligt maskinmässigt. Han hade gått som man går i drömmen, han hade skymtat de omgivande föremålen som i ett töcken, hans öron hade uppfångat ljuden utan att fatta dem — man skulle kunnat avrätta honom i detta ögonblick, utan att han gjort en rörelse för att söka försvara sig, uppgivit ett enda rop för att bedja om nåd.
