»Varför kom inte fru de Lannoy genast och underrättade er?»
»Hon visste ju ännu ingenting med säkerhet. Dessutom hade drottningen sagt: ‘Mina damer, vänta mig här!‘ och hon vågade inte visa drottningen olydnad.»
»Och hur länge dröjde drottningen borta?»
»Tre kvarts timme.»
»Var ingen av hennes fruntimmer med henne?»
»Endast donna Estefana.»
»Och sedan kom hon tillbaka?»
»Ja, men endast för att hämta ett litet skrin av rosenträ med hennes namnchiffer och så genast gå igen.»
»Nå, och när hon sedan kom in igen, hade hon då skrinet med sig?»
»Nej.»
»Visste fru de Lannoy vad det fanns i det där skrinet?»
»Ja, de diamantägiljetter, som hans majestät skänkt drottningen.»
»Och hon kom tillbaka utan det?»
»Ja.»
»Fru de Lannoy tror således, att hon lämnat dem åt Buckingham?»
»Ja, hon är säker på det.»
»Hur kan hon vara det?»
»Jo, under dagens lopp letade fru de Lannoy i sin egenskap av drottningens kammarfru efter skrinet, låtsade vara orolig över att inte få rätt på det och frågade slutligen drottningen.»
»Nå, och drottningen?»
»Drottningen rodnade starkt och svarade, att som hon dagen förut råkat bryta sönder en av ägiljetterna, hade hon skickat dem till sin juvelerare för att lagas.»
»Man måste gå dit och höra efter om det är sant!»
»Jag har redan varit där.»
»Nå — och juveleraren?»
»Har inte hört talas om några diamantägiljetter.»
»Bra, bra, Rochefort! Ännu är inte allt förlorat, och kanske… kanske är allt till det bästa.»
»Jag tvivlar inte på, att ers eminens’ snille…»
»Kan gottgöra min agents dumheter, inte så?»
»Det var just vad jag ämnade säga, om ers eminens låtit mig avsluta meningen!»
»Nå, vet ni nu, var hertiginnan de Chevreuse och hertigen av Buckingham höllo sig dolda?»
