»Ers eminens talar om herr d'Artagnan?»
»Jag talar om en ung man, som ni beskyddar, herr de Tréville.»
»Ja, ers eminens, just så är det.
»Nå misstänker ni inte, att denna unga man kunnat ge några dåliga råd åt…»
»Åt herr Athos, en man nästan dubbelt så gammal som han?» avbröt herr de Tréville. »Nej, monseigneur; dessutom tillbragte herr d'Artagnan aftonen hos mig.»
»Bevars väl», utbrast kardinalen, »alla människor tillbragte då aftonen hos er!»
»Tvivlar ers eminens på mina ord?» sade Tréville röd i ansiktet av vrede.
»Nej, gud bevare mig för det!» sade kardinalen. »Men säg mig, vid vilken tid var han hos er?»
»Det kan jag säga ers eminens på minuten, ty när han kom, såg jag att klockan var halv tio, fast jag hade föreställt mig att det var senare.»
»Och när lämnade han ert hotell?»
»Klockan halv elva, en timme efter den tilldragelse, varom här är fråga.»
»Men i alla fall», svarade kardinalen, som icke ett ögonblick misstänkte Trévilles sanningskärlek och som kände segern gå sig ur händerna, »blev herr Athos arresterad i det där huset vid Fossoyeursgatan?»
»Är det förbjudet för en vän att besöka sin vän eller för en musketör att umgås förtroligt med en volontär vid kapten Desessarts’ gardeskompani?»
»Ja, när huset, där han umgås förtroligt med sin vän, är misstänkt.»
»Ja, det där huset är verkligen misstänkt, Tréville», sade konungen; »det kanske ni inte visste?»
»Nej, sire, det visste jag verkligen inte. Det må för övrigt vara misstänkt i vilken annan del av huset som helst, men jag förnekar att det är det i den del, där herr d'Artagnan bor; ty jag kan försäkra er, sire, att om jag får tro hans ord, så finns det inte en trognare tjänare åt hans majestät, en större beundrare av herr kardinalen.»
»Var det inte samma d'Artagnan, som en dag sårade Jussac i den där ledsamma sammandrabbningen vid Karmeliterklostret?» frågade konungen och såg på kardinalen, som rodnade av harm.
»Och dagen därpå Bernajoux. Jo, just så var det, ers majestät har ett utmärkt minne.»
