Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

kom in, men knappt hade hon fått se honom, förrän hon åter satte sig i sin länstol, gav sina hovdamer tecken att likaledes slå sig ned igen på sina dynor och taburetter och frågade i den mest högdragna ton:

»Vad önskar ni, min herre, i vad ärende kommer ni hit?»

»För att i konungens namn och utan att åsidosätta den vördnad, jag har den äran att hysa för ers majestät, verkställa en noggrann undersökning av ers majestäts papper.»

»Huru! En undersökning av mina papper! Mina papper? Åh, det är ovärdigt!»

»Ni täcktes förlåta mig, madame, men jag är i denna sak endast det verktyg, varav konungen betjänar sig. Har inte hans majestät nyss varit här, och har inte högst densamme själv förberett er på detta mitt besök?»

»Undersök då, mina herre, eftersom jag tycks vara en brottsling. Estefana, lämna nycklarna till mina bord och lådor.»

Kanslern gjorde för formens skull en titt i möblerna, men han visste mycket väl, att det icke var i någon låda drottningen kunde ha gömt det viktiga brev, som hon skrivit under dagen.

Då kanslern tjugu gånger öppnat och stängt lådorna i sekretären, måste han, hur mycket han än tvekade, måste han, säger jag, bringa saken till slut, det vill säga visitera drottningen själv. Han gick därför fram till den höga damen och sade i mycket förvirrad ton och med högst förlägen min:

»Och nu återstår för mig att göra den viktigaste visitationen.»

»Vilken då?» frågade drottningen, som icke förstod eller snarare icke ville förstå.

»Hans majestät är övertygad om, att ett brev i dag skrivits av er, och han vet även, att det ännu inte blivit avsänt. Detta brev finns varken i ert bord eller er sekretär, och likväl måste det finnas någonstädes.»

»Skulle ni våga bära hand på er drottning?» sade Anna av Österrike, i det hon reste sig i hela sin värdighet och såg skarpt på kanslern med en blick, som antagit ett nästan hotande uttryck.

»Jag är hans majestäts trogna undersåte, madame, och jag gör allt vad hans majestät befaller mig.»

»Nåväl, det är sant!», utbrast drottningen, »och kardinalens spioner ha tjänat honom förträffligt. Jag har i dag skrivit ett brev, detta brev är inte avsänt. Jag har det här.»