förvirring i hela dess vidd, men utan en aning om orsaken, »ni hör?»
»Ja, sire, jag hör», stammade drottningen.
»Ni infinner er således på balen?»
»Ja»,
»Med edra diamantägiljetter.»
»Ja.»
Drottningens blekhet tilltog om möjligt ännu mera; konungen märkte det och njöt därav med denna kalla grymhet, som utgjorde en av de fula sidorna i hans karaktär.
»Det är således överenskommet», sade konungen, »och det var allt vad jag hade att säga er.»
»Men vilken dag blir den där balen?» frågade drottningen.
Ludvig kände instinktmässigt, att han icke borde besvara denna fråga, som drottningen framställt med nästan döende röst.
»Den blir mycket snart», svarade han, »men jag kommer inte precis ihåg dagen; jag skall fråga kardinalen.»
»Det är således kardinalen, som vidtalat er om den där festen?» utbrast drottningen.
»Ja», svarade konungen förvånad; »men varför denna fråga?»
»Och det är han, som bett er anmoda mig om att uppträda där med de där dimanterna?»
»Ja, det vill säga…»
»Det är. han, sire, det är han!»
»Nåväl, vad betyder det, om det är han eller jag? Ligger det något i den saken?»
»Nej, sire.»
»Således kommer ni?»
»Ja, sire.»
»Det är bra», sade konungen, i det han gick, »jag räknar därpå.»
Drottningen gjorde en djup nigning, mindre av etikett än därför att knäna sviktade under henne.
Konungen avlägsnade sig förtjust.
»Jag är förlorad», mumlade drottningen, »jag är förlorad! Kardinalen vet allt, det är han, som skjuter framför sig konungen, som ännu ingenting vet men snart kommer att få veta allt. Jag är förlorad! O, min Gud, min Gud, min Gud!»
Hon kastade sig på knä på en kudde och låg där försänkt i bön, döljande ansiktet i sina darrande händer.
