»Ack, min Gud, min Gud!» mumlade drottningen och hennes tänder skallrade av förskräckelse.
»Nåväl», fortfor fru Bonacieux, »man måste skaffa igen diamanterna.»
»Ja, ack ja», utropade drottningen, men på vad sätt, hur skall det gå till?»
»Man måste skicka någon till hertigen.»
»Men vilken — vilken? Vem skall jag kunna anförtro mig åt?»
»Hav förtroende till mig, ers majestät, visa mig den äran, min drottning, och jag skall nog finna den som uträttar det.»
»Men man måste skriva.»
»Ja, ja, det är alldeles nödvändigt. Två ord av ers majestäts hand och ert enskilda sigill.»
»Men dessa två ord innebära domen över mig själv, det är skilsmässa, det är landsflykt, det är…»
»Ja, om de falla i usla händer. Men jag ansvarar för, att dessa två ord skola komma fram till sin adress.»
»Ack, min Gud, måste jag då lägga mitt rykte, min heder, mitt liv i edra händer?»
»Ja, ja, ers majestät, och jag skall rädda allt.»
»Men på vad sätt? Säg mig det åtminstone!»
»Min man återfick friheten för ett par dagar sedan; jag har ännu inte haft tid att återse honom. Det är en bra och hederlig man, som varken bär hat eller kärlek till någon. Han skall göra allt vad jag vill, han skall resa på en tillsägelse från mig, utan att veta, vad han för med sig, och han skall lämna fram ers majestäts brev, utan att ens veta att det är från ers majestät, till den angivna adressen.»
Drottningen fattade, hänförd av sin varma passionerade tacksamhet, den unga kvinnans båda händer, betraktade henne liksom för att läsa i djupet av hennes hjärta, och då hon icke upptäckte något annat än ärlighet och uppriktighet i hennes vackra ögon, omfamnade hon henne ömt.
»Gör det», utropade hon, »och du skall ha räddat mitt liv och min heder!»
»O, överskatta inte den lilla tjänst jag får den lyckan att kunna göra ers majestät, som endast är offer för trolösa komplotter!»
»Det är sant, det är sant, mitt barn du har rätt.»
»Giv mig därför detta brev, ers majestät, tiden flyr!»
Drottningen skyndade fram till ett litet bord, varpå fanns
