Fru Bonacieux visste, då hon talade med sin man om pengar, att detta just var att taga honom från hans svaga sida.
Men en man, även om han endast är krämare, är icke längre densamme, då han under tio minuters tid samtalat med en kardinal Richelieu.
»Mycket pengar att förtjäna!», sade Bonacieux och sköt ut läpparna.
»Ja, mycket.»
»Hur mycket ungefär?»
»Tusen pistoler kanhända.»
»Vad du har att begära av mig är således mycket viktigt.»
»Ja.»
»Vad skulle jag då göra?»
»Du skall ögonblickligen resa med ett brev, som jag lämnar dig och som du på inga villkor får låta beröva dig, utan lämna fram det i rätta händer.»
»Och vart skall jag resa?»
»Till London.»
»Till London? Jag? Du skämtar bara, jag har inga affärer i London.»
»Men andra ha behov av att du far dit.»
»Vad är det för andra? Jag vill bara upplysa dig om, att jag inte längre uträttar någonting blint, utan att jag vill veta, inte blott vad jag utsätter mig för, utan även för vilkens skull det sker.»
»En högt uppsatt person skickar dig och en högt uppsatt person väntar dig. Belöningen kommer att överstiga dina förväntningar — det är allt vad jag nu kan säga dig.»
»Intriger igen, aldrig annat än intriger! Tackar så mycket! Jag misstror nu allt sådant där, herr kardinalen har givit mig åtskilliga upplysningar i den vägen.»
»Kardinalen!» utropade fru Bonacieux. »Du har träffat kardinalen?»
»Han har låtit kalla mig», svarade krämaren stolt.
»Och du hörsammade hans kallelse, du obetänksamme?»
»Jag får tillstå, att jag inte hade något val, eftersom jag befann mig mellan två vaktknektar. Vidare måste jag erkänna, att som jag då inte kände hans eminens ännu, skulle jag varit mycket förtjust, om jag kunnat slippa att göra det där besöket.»
»Han har således behandlat dig illa, hotat dig kanske?»
»Nej, han har räckt mig handen och kallat mig sin vän — hör ni, min fru? — sin vän! Jag är en vän till den stora kardinalen!»
