18.
ÄLSKAREN OCH MANNEN
»Åh, min fru», sade d'Artagnan, i det han steg in genom dörren, som den unga kvinnan öppnade för honom, »tillåt mig säga, att ni har en riktig stackare till man.»
»Ni har således hört vårt samtal?» frågade fru Bonacieux ivrigt och betraktade d'Artagnan med orolig blick.
»Ja, helt och hållet.»
»Men, min gud, hur är det möjligt?»
»Genom ett medel, som endast jag känner till och genom vilket jag även hörde det ännu livligare samtal ni hade med kardinalens hantlangare.»
»Nå, vad har ni förstått av det vi sade?»
»Tusen saker; först och främst att er man är en enfaldig stackare, ett ärkenöt — lyckligtvis; vidare att ni är i förlägenhet, något som gläder mig mycket, emedan det ger mig tillfälle att få bjuda er mina tjänster, gud skall veta att jag är färdig att gå i döden för er; samt slutligen att drottningen behöver en tapper, intelligent och tillgiven man att för hennes räkning företaga en resa till London. Jag har åtminstone två av de nödiga egenskaperna — och här har ni mig!»
Fru Bonacieux svarade icke, men hennes hjärta klappade av glädje och ett hemligt hopp lyste i hennes ögon.
»Och vad säkerhet kan ni ge mig», frågade hon, »om jag samtycker till att anförtro er detta uppdrag?»
»Min kärlek till er. Seså, tala, befall; vad skall jag göra?»
»Min gud, min gud! mumlade den unga kvinnan; »bör jag väl anförtro er en sådan hemlighet? Ni är ju nästan ett barn »
»Jaså, Jag ser, att ni vill ha någon, som ansvarar för mig.»
»Jag medger, att det skulle lugna mig mycket.»
»Känner ni Athos?»
»Nej.»
»Porthos då?»
»Nej.»
»Nå, men Aramis?»
