»Nej. Vad är det för herrar?»
»Konungens musketörer. Känner ni herr de Tréville?»
»Ack ja, honom känner jag. Inte personligen, men jag har mer än en gång hört drottningen tala om honom som en tapper och hederlig adelsman.»
»Ni fruktar väl inte, att han skulle förråda er för kardinalen, eller hur?»
»Nej, visst inte.»
»Nåväl, omtala för honom er hemlighet och fråga honom, hur viktig, hur dyrbar, hur förfärlig den än må vara, om ni kan våga anförtro den åt mig.»
»Men denna hemlighet är inte min, och jag kan inte gå och tala om den på det där sättet.»
»Ni höll ändå på att anförtro den åt herr Bonacieux», sade d'Artagnan med bitterhet.
»Ja, på samma sätt som man anförtror ett brev åt ett ihåligt träd, en duvas vinge, en hunds halsband.»
»Och ändå ser ni ju, att jag älskar er.»
»Ni säger det.»
»Jag är hederlig karl!»
»Jag tror det.»
»Jag är tapper!»
»Åh, det är jag säker på.»
»Nå, sätt mig då på prov.»
Fru Bonacieux betraktade den unga mannen och hölls tillbaka av en sista tvekan. Men det låg en så varm glöd i hans blick, något så övertygande i hans röst, att hon kände sig omotståndligt manad att anförtro sig åt honom. Dessutom befann hon sig i en sådan där belägenhet, då man måste våga allt för att vinna allt. Drottningen kunde lika väl bli förlorad genom en för stor förbehållsamhet som genom för stort förtroende. Därtill kom, låtom oss tillstå det, den ofrivilliga känsla hon erfor för den unga beskyddaren, och den bestämde henne slutligen för att tala.
»Så hör då!» sade hon. »Jag tror på edra försäkringar och jag vill säga er allt. Men jag svär inför Gud, som hör oss, att om ni förråder mig och om också mina fiender förlåta mig och inte taga mitt liv, så kommer jag i alla fall att döda mig själv och att anklaga er för min död.»
»Och jag, jag svär inför Gud, att om jag blir gripen, under det jag utför de befallningar ni givit mig, så dör jag hellre än att säga eller göra något, som kan kompromettera vem det än må vara.»
