Och nu anförtrodde den unga kvinnan honom den förfärliga hemlighet, som hon av en slump redan delvis lärt känna om natten framför La Samaritaine.
Detta blev deras ömsesidiga kärleksförklaring.
D'Artagnan strålade av glädje och stolthet. Denna hemlighet, som nu var hans, denna kvinna, som han älskade, förtroendet och kärleken gjorde honom till en jätte.
»Jag reser», sade han, »jag reser ögonblickligen!»
»Huru! Ni reser?» utbrast fru Bonacieux, »och ert regemente, er kapten?»
»Vid min själ, ni hade så när kommit mig att glömma allt detta, älskade Constance! Ja, ni har rätt, jag måste ha permission.»
»Ännu ett hinder!» suckade fru Bonacieux.
»Åh, det skall jag nog övervinna», utbrast d'Artagnan efter ett ögonblicks eftertanke, »var lugn bara!»
»Men på ”vad sätt?»
»Jag skyndar ännu i afton till kapten de Tréville och ber honom, att han utverkar denna ynnest åt mig av sin svåger kapten Desessarts.»
»Och en annan sak.»
»Vad då?» frågade d'Artagnan, som såg, att fru Bonacieux tvekade att fortsätta.
»Ni har kanske inga pengar?»
»Kanske är för mycket sagt», svarade d'Artagnan småleende.
»Tag då den här!» sade fru Bonacieux, i det hon öppnade ett skåp och tog fram samma penningpung, som hennes man en halvtimme förut smekt så ömt.
»Kardinalens!» utropade d'Artagnan med ett gapskratt; han hade, som vi minnas, icke förlorat ett ord av de båda makarnas föregående samtal, tack var de borttagna golvstenarna.
»Just kardinalens», svarade fru Bonacieux; »ni ser, att den har ett ganska aktningsvärt omfång.»
»Vid gud», utropade d'Artagnan, »skall det inte bli dubbelt nöjsamt att få rädda drottningen med hans eminens’ pengar!»
»Ni är en älskvärd och förträfflig ung man», sade fru Bonacieux, »och var säker på, att hennes majestät inte kommer att visa sig otacksam.»
»Å, jag är redan storartat belönad!» sade d'Artagnan; jag älskar er, och ni tillåter mig att säga det, det är redan mer lycka än jag vågat hoppas.»
