Bonacieux hade öppnat sin dörr och, då han fann rummet tomt, gått tillbaka ut till mannen i kappan, som han lämnat ensam ett ögonblick.
»Hon är borta», sade han, »hon har förmodligen vänt om till Louvren.»
»Och ni är säker på», svarade den främmande mannen, satt hon inte misstänkte i vad avsikt ni gick ut?»
»Nej då», svarade Bonacieux tvärsäkert, »det är hon alldeles för tanklös till.»
»Nå, men gardesvolontären då, är han hemma?»
»Det tror jag inte; som ni ser, äro hans fönsterluckor stängda, och man ser inte något ljus genom springorna.»
»Det gör detsamma, bäst att övertyga sig om saken.»
»På vad sätt då?»
»Genom att gå och knacka på hans dörr.»
»Jag skall fråga hans betjänt.»
»Skynda då!»
Bonacieux gick in till sig igen, tog vägen genom samma dörr, som de båda flyktingarna nyss begagnat, upp i d'Artagnans förstuga och knackade på. Ingen svarade. Porthos hade, för att kunna visa större ståt, lånat Planchet för aftonen. Och d'Artagnan aktade sig naturligtvis för att ge något livstecken ifrån sig.
I det ögonblick Bonacieux lät sin knoge träffa dörren, kände de båda unga sina hjärtan bulta.
»Det är ingen hemma», sade Bonacieux.
»Sak samma, låt oss i alla fall gå in till er, där äro vi säkrare än i porten.»
»Ack, min gud», viskade fru Bonacieux, »då få vi ingenting höra!»
»Tvärtom», sade d'Artagnan, »vi komma att höra så mycket bättre.»
Därpå lyfte han upp de tre eller fyra golvplattorna, som gjorde hans rum till ett nytt Dionysus-öra, bredde ut en bordduk på golvet, lade sig på knä och gav fru Bonacieux tecken att liksom han luta sig ned mot öppningen.
»Ni är säker på, att ingen finns där?» frågade främlingen,
»Det svarar jag för», sade Bonacieux.
»Och ni tror, att er hustru…»
»Har återvänt till Louvren — ja.»
»Utan att tala med någon annan än er?»
»Det är jag säker på.»
»Det är en viktig punkt, förstår ni.»