Den unga mannens hjärta översvallade av glädje. Ett tillfälle erbjöds honom att på en gång vinna ära och förtjäna pengar, och det hade dessutom som en första uppmuntran nyss närmat honom till den kvinna han tillbad. Denna slump hade således från första början nästan gjort mer för honom, än vad han själv skulle vågat utbedja sig av försynen.
Herr de Tréville befann sig i sin salong med sitt vanliga hov av adelsmän. D'Artagnan, som man betraktade som en av husets förtrogna, gick direkt in i hans kabinett och lät underrätta honom, att han önskade få tala med honom i en viktig sak.
D'Artagnan hade knappt väntat där fem minuter, då herr de Tréville kom in. Vid första ögonkast på den väntandes glada ansikte, kunde den värda kaptenen förstå, att det verkligen måste ha hänt något nytt.
Under hela vägen dit hade d'Artagnan överlagt med sig själv, om han skulle anförtro sig åt herr de Tréville, eller om han helt enkelt skulle bedja honom skaffa sig permissionstid för uträttandet av en hemlig affär. Men herr de Tréville hade alltid visat honom så stor välvilja, var så varmt tillgiven konungen och drottningen och hatade så hjärtligt kardinalen, att den unga mannen beslöt sig för att säga honom allt.
»Ni har bett att få tala med mig, min unga vän?» sade herr de Tréville.
»Ja, herr kapten», svarade d'Artagnan, »och jag hoppas ni förlåter, att jag vågat störa er, då ni får veta vilken viktig sak det gäller.»
»Tala då, jag hör!»
»Det gäller ingenting mindre», sade d'Artagnan, sänkande rösten, »än drottningens heder och kanske hennes liv.»
»Vad är det ni säger?» frågade herr de Tréville, i det han såg efter att de verkligen voro ensamma och därpå åter riktade sin frågande blick på d'Artagnan.
»Jag säger, herr kapten, att slumpen gjort mig till herre över en hemlighet…»
»Som jag hoppas, unga man, att ni bevarar vid ert liv.»
»Men som jag bör anförtro åt er, herr kapten, ty endast ni kan bistå mig i det uppdrag jag fått av hennes majestät.»
»Är denna hemlighet er?»
»Nej, herr kapten, den är drottningens.»
»Har hennes majestät bemyndigat er att anförtro den åt mig?»
