»Det får du veta en dag, Aramis, men för tillfället måste jag vara lika tystlåten som doktorns nièce.»
Aramis smålog, ty han erinrade sig den historia han en viss afton dukat upp för sina vänner.
»Nåväl då, eftersom hon lämnat Paris och du är säker på saken, d'Artagnan, så finns det ingenting, som håller mig kvar här, och jag är färdig att följa dig. Du säger således, att vi begiva oss till…?»
»Till Athos att börja med, och om du vill följa med, måste jag till och med be dig raska på, ty vi ha redan förlorat mycken tid. Det var sant — underrätta Bazin.»
»Skall Bazin följa med?» frågade Aramis.
»Kanske. I alla händelser är det så gott att han nu följer med oss till Athos.»
Aramis ropade på Bazin och befallde honom att uppsöka dem hos Athos, varpå han åter vände sig till d'Artagnan.
»Låtom oss gå då», sade han, i det han tog kappa, värja och sina tre pistoler och förgäves drog ut några lådor för att se, om icke där möjligen funnes några förlagda pengar Sedan han hunnit övertyga sig, att detta letande var alldeles överflödigt, följde han d'Artagnan, i det han frågade sig själv, hur det var möjligt att den unga gardesvolontären visste lika bra som han, vem den damen var, som han skänkt gästfrihet, och visste bättre än han, vart hon tagit vägen.
Först när de kommo ut, lade Aramis handen på d'Artagnans arm och sade, i det han såg stadigt på honom:
»Säg, du har väl inte talat med någon om den här damen?»
»Nej, inte med någon i världen.»
»Inte ens med Athos och Porthos.»
»Jag har inte sagt dem minsta ord.»
»Så mycket bättre.»
Och lugnad i denna viktiga punkt, fortsatte Aramis vägen tillsammans med d'Artagnan, och snart voro båda hos Athos.
De funno honom med permissionssedeln i ena handen och herr de Trévilles brev i den andra.
»Kan någon av er säga mig vad den här sedeln och det här brevet ska betyda?» frågade Athos förvånad.
- »Man bäste Athos!
Eftersom er hälsa ovillkorligen fordar det, vill jag gärna att ni vilar er en fjorton dagar. Res därför till baden i
