»Ja, ja, den är i sin ordning och med många rekommendationer», sade guvernören.
»Det är helt naturligt», svarade d'Artagnan, »jag är en av hans eminens’ trognaste tjänare.»
»Det ser ut som hans eminens ville hindra någon att komma över till England?»
»Ja, en viss d'Artagnan, en béarnesk adelsman, som lämnat Paris tillsammans med tre av sina vänner i avsikt att komma över till London.»
»Känner ni honom personligen?, frågade guvernören.
»Vem då?»
»Den där d'Artagnan.»
»Mycket väl»
»Ge mig då hans signalement.»
»Ingenting är lättare.»
Och d'Artagnan uppgav drag för drag greve de Wardes’ signalement.
»Har han någon med sig?»
»Ja, en betjänt som heter Lubin.»
»Man skall hålla ögonen på dem, och får man fatt i dem, så kan hans eminens vara lugn för att de skola föras till Paris, under säker betäckning.»
»Ni kommer därigenom, herr guvernör», sade d'Artagnan, »att göra er högt förtjänt av kardinalen.»
»Kommer ni att träffa hans eminens vid er återkomst, herr greve?»
»Alldeles säkert.»
»Var då god och säg honom, att jag är hans tropliktigaste tjänare.»
»Det skall jag inte underlåta.»
Och glad över denna försäkran viserade guvernören passersedeln och lämnade den tillbaka åt d'Artagnan.
D'Artagnan förlorade ingen tid på onödiga komplimanger, han bugade sig för guvernören, tackade och gick.
När de kommit ut, skyndade han och Planchet allt vad de kunde, gjorde en lång omväg för att undvika skogsdungen och kommo tillbaka in i staden genom en annan port.
Jakten var fortfarande segelfärdig och skepparen väntade nere i hamnen.
»Nå?» frågade han, då han fick se d'Artagnan.
»Här är passet viserat», sade denne.
»Och den andra herrn då?»
»Han far inte i dag», sade d'Artagnan; »men var lugn, jag betalar överfarten för oss båda.»
