»Åh, det är ingenting», svarade d'Artagnan, »bara en skråma.»
»Barmhärtige Gud, vad ser jag!» utbrast hertigen. »Patrice, stanna här, eller rättare, sök upp konungen, var han än må befinna sig, och säg hans majestät, att jag vördsammast ber om ursäkt, men en sak av allra största vikt kallar mig genast tillbaka till London. Kom, min herre, kom!»
Och båda återtogo i galopp vägen till huvudstaden.
21.
GREVINNAN WINTER
Under hela vägen gjorde hertigen sig underrättad av d'Artagnan, väl icke om allt som skett, men om allt vad denne hade sig bekant. Då han jämförde vad han hörde av den unga mannen med sina egna minnen, kunde han göra sig ett tämligen noggrannt begrepp om ställningen, vars allvarliga natur han dessutom kunde bedöma av drottningens brev, hur kort det än var och föga upplysande. Men vad som i synnerhet förvånade honom var, att kardinalen, intresserad som han måste vara av att den unga mannen icke skulle få sätta sin fot i England, dock icke kunnat hejda honom på vägen. Först nu, då hertigen uttalade sin förvåning däröver, berättade d'Artagnan om de vidtagna försiktighetsmåtten och huru han tack vare tillgivenheten hos sina tre vänner, som han måst lämna blödande efter sig här och där under vägen, lyckats slippa undan med det värjstyng, som genomborrat drottningens brev och som han återgäldat greve de Wardes på ett så fruktansvärt sätt. Under det hertigen lyssnade till denna berättelse, som gjordes på det mest okonstlade sätt, betraktade han emellanåt den unga mannen med förvånad min, som om han icke kunde förstå, hur så mycket klokhet, mod och hängivenhet kunde förenas med ett ansikte, som ännu knappast tydde på tjugu år.
Hästarna flögo fram som vinden och om några minuter voro de framme vid stadens portar. D'Artagnan hade trott, att hertigen skulle sakta farten, då man kom in på stadens gator, men så skedde icke; han fortsatte samma vilda ritt, utan att bekymra sig om han kastade omkull dem, som kommo i hans väg. Två eller tre sådana olyckshändelser inträf-
