fade verkligen, när de redo genom City, men Buckingham vände icke ens på huvudet för att se efter, hur det gått med dem han ridit omkull. D'Artagnan följde honom mitt under rop, som hade mycken likhet med förbannelser.
Då han kom in på gården till sitt palats, hoppade Buckingham av hästen, och utan att bry sig om, vart den tog vägen, kastade han tyglarna över djurets hals och skyndade till yttertrappan. D'Artagnan gjorde på samma sätt, ehuru med litet mera oro för de ädla djuren, vilkas utmärkta egenskaper han nyss lärt sig uppskatta; men han hade den trösten att se tre eller fyra tjänare komma springande från kök och stall och genast taga hand om hästarna.
Hertigen gick så fort, att d'Artagnan hade svårt att följa honom. Han skyndade genom flera salonger, om vilkas elegans de förnämaste herrar i Frankrike icke kunde göra sig ett begrepp, och kom slutligen in i en sängkammare, som var ett under av på en gång fin smak och den rikaste prakt. I alkoven i denna sängkammare fanns en dörr, dold i väggbonaden; denna dörr öppnades av hertigen med en liten guldnyckel, som han bar kring halsen på en kedja av samma metall. Av grannlagenhet stannade d'Artagnan efter, men i samma jögonblick Buckingham skulle gå in genom denna dörr, vände han sig om och sade, då han såg den unga mannens tvekan:
»Kom med! Och om ni har den lyckan att få tillträde till hennes majestät, så säg henne vad ni sett.»
D'Artagnan gjorde som han blev ombedd och följde hertigen, som stängde dörren efter sig.
De befunno sig nu i ett litet kapell, helt och hållet tapetserat med persiskt guldstickat siden och strålande upplyst av en mängd vaxljus. Ovanför ett slags altare och under en baldakin av blå sammet, över vilken vajade vita och röda fjäderbuskar, hängde ett porträtt av Anna av Österrike så förvillande likt, att d'Artagnan uppgav ett rop av förvåning; han väntade endast, att drottningen skulle tala, så levande var porträttet.
På altaret under porträttet stod skrinet, som inneslöt diamantägiljetterna.
Hertigen gick fram till altaret, knäböjde som en präst skulle ha gjort inför bilden av den korsfäste och öppnade därpå skrinet.
»Se här», sade han och tog ur skrinet upp en stor blå bandslinga gnistrande av diamanter, »här äro de dyrbara ädelstenar, vilka jag svurit en gång skulle följa mig i gra-
