sa befallningar. Jag önskar, att de ögonblickligen kungöras och träda i kraft.»
»Men, ers nåd, om lordkanslern frågar mig om skälen, som förmått ers nåd till en så utomordentlig åtgärd, vad skall jag då svara?»
»Att det är min vilja och att jag inte behöver avlägga räkenskap inför någon för vad jag vill eller icke vill.»
»Är detta det svar han skall lämna hans majestät», sade sekreteraren småleende, »om händelsevis hans majestät skulle vara nyfiken att få veta, varför intet fartyg får lämna Storbritanniens hamnar?»
»Ni har rätt», svarade Buckingham. »I sådant fall får han säga konungen, att jag beslutit kriget och att denna åtgärd är min första fientliga handling mot Frankrike.»
Sekreteraren bugade sig och gick.
»Nu äro vi trygga åt det hållet», sade Buckingham och vände sig till d'Artagnan. »Såvida diamanterna inte redan äro i Frankrike, komma de inte dit förrän efter er.»
»Hur så, ers nåd?»
»Jag har belagt med kvarstad alla fartyg, som i denna stund befinna sig i hans majestäts hamnar, intet fartyg får lyfta ankar utan särskilt tillstånd.»
D'Artagnan betraktade med häpnad denna man, som tog den obegränsade makt, varmed hans konungs förtroende beklätt honom, i sin egen och sin kärleks tjänst. Buckingham såg av den unga mannens ansiktsuttryck, vad han tänkte, och smålog.
»Ja», sade han, »ja, det är Anna av Österrike, som är min verkliga drottning, på ett ord av henne skulle jag förråda mitt land, min konung, min Gud. Hon bad mig att inte sända La Rochelles protestanter den hjälp jag lovat dem, och jag har icke heller gjort det. Därmed svek jag mitt ord — än sedan? Jag lydde hennes önskan. Och har jag inte blivit storartat belönad för min lydnad, säg, då jag har den att tacka för hennes porträtt?»
D'Artagnan hörde med förvåning, på vilka klena och okända trådar ett folks öden och människors liv stundom hänga.
Han satt just som bäst fördjupad i dessa betraktelser, då juveleraren kom in. Det var en irländare, en bland de skickligaste i sitt yrke och som tillstod, att han förtjänade en liten förmögenhet årligen på hertigen av Buckingham.
»Herr O'Reilly», sade hertigen, i det han förde honom
