tigt matrosnäste; ni kan inte ta fel, ty där finns bara ett värdshus.»
»Och sedan?»
»Frågar ni efter värden och säger tilll honom: Forward!»
»Och det betyder?»
»Framåt; det är lösen. Han ger er då en fullt sadlad häst och säger er, vilken väg ni skall följa; ni finner på detta sätt fyra ombytesställen under vägen och vid vart och ett av dem en häst. Om ni vid varje ställe vill lämna er adress i Paris, så skola hästarna följa efter er; ni känner redan till två av dem, och ni tyckes mig uppskatta dem som en verklig kännare; det var de hästar vi redo på, och ni kan lita på mitt ord, att de andra två inte äro sämre. Dessa fyra hästar äro fullt utrustade för ett fälttåg. Hur stolt ni än är, skall ni säkert inte neka att ta emot en av dem för egen räkning och förmå edra kamrater att hålla till godo med de tre andra; dessutom är det ju i kriget mot oss de komma att användas. Ändamålet helgar medlen, är det inte så ni fransmän bruka säga?»
»Nåväl, ers nåd, jag tar emot dem», sade d'Artagnan, »och om Gud vill, skola vi göra ett gott bruk av er gåva.
»Och nu er hand, unga man! Kanske mötas vi snart på slagfältet, till dess skiljas vi som goda vänner, hoppas jag?»
»Ja, ers nåd, men i hopp om att snart bli fiender.»
»Var lugn, det lovar jag er.»
»Och jag litar på ers nåds ord.»
D'Artagnan tog med en bugning avsked av hertigen och skyndade ned till hamnen. Mittför Towern fann han det anvisade fartyget och lämnade sitt brev åt kaptenen, som lät visera det av hamnguvernören och strax därpå lyfte ankar.
Femtio fartyg lågo segelklara och väntade.
Då han for tätt förbi ett av dem, tyckte d'Artagnan sig känna igen damen från Meung, densamma som den okände titulerat mylady och som d'Artagnan funnit så vacker; men tack vare strömsättningen och den friska brisen avlägsnade sig hans fartyg så snabbt, att inom ett ögonblick hade han förlorat henne ur sikte.
Dagen därpå vid niotiden på morgonen lade fartyget till i Saint-Valéry.
D'Artagnan begav sig genast till det angivna värdshuset och kände snart igen det på det larm, som hördes därifrån; man talade om krig mellan England och Frankrike som en säker och nära förestående sak, och de glada sjömännen levde som om var dag vore den sista.
