Drottningen såg sig omkring och varseblev kardinalen, som stod bakom henne och log med ett djävulskt leende.
»Sire», svarade drottningen med upprörd röst, »därför att jag var rädd för att möjligen förlora dem här i trängseln.»
»Det var orätt av er, madame. När jag gav er de där smyckena, så var det för att ni skulle pryda er med dem. Jag säger ännu en gång att ni gjort orätt.»
Konungens röst darrade av vrede; alla sågo och hörde med förvåning vad som försiggick, men utan att förstå vad det hade att betyda.
»Sire», sade drottningen, »jag kan ju skicka till Louvren efter dem, så att ers majestäts önskan blir uppfylld.»
»Gör det, madame, gör det; men så snart som möjligt, ty baletten börjar om en timme.»
Drottningen bugade sig till tecken av lydnad och följde sina damer, som förde henne in i kabinettet.
Konungen å sin sida gick tillbaka in i sitt.
I salen rådde ett ögonblicks oro och förlägenhet.
Alla hade kunnat märka, att något tilldragit sig mellan konungen och drottningen, men båda hade talat så sakta och var och en av publiken hade respektfullt dragit sig några steg tillbaka, så att ingen hört de ord som växlades. Fiolerna spelade av alla krafter, men ingen hörde på dem.
Konungen var den, som först kom ut ur sitt kabinett; han var klädd i den elegantaste jaktdräkt, och Monsieur och de andra herrarna voro klädda som han. Det var även den kostym, som bäst klädde konungen, och i den såg han verkligen ut som den första adelsmannen i sitt rike.
Kardinalen gick fram till konungen och lämnade honom en ask. Konungen öppnade den och fann där två diamantägiljetter.
»Vad vill det här säga?» frågade han kardinalen.
Ingenting av vikt, sire», svarade denne; »men om drottningen har diamantägiljetterna, något som jag tvivlar på, så räkna dem, sire, och om ni inte finner mer än tio, så fråga hennes majestät, vem som kunnat beröva henne de här två.»
Konungen såg på kardinalen och tycktes ämna göra honom en fråga, men hann aldrig göra det, ty i samma ögonblick gick ett utrop av beundran över allas läppar. Om konungen syntes den första ädlingen i sitt rike; så var drottningen alldeles säkert den vackraste kvinnan i Frankrike.
Hennes dräkt som jägarinna klädde henne också förträffligt; hon bar en filthatt med blå plymer, en pärlgrå sammetsöverklänning uppfäst med diamantagraffer och en sil-
