drottningen tillbaka till det rum, där hon klätt sig och där hon skulle byta om toalett.
Den uppmärksamhet, som vi i början av detta kapitel måst ägna de högtstående personer vi där infört, har ett ögonblick hindrat oss från att sysselsätta oss med den man, som drottningen hade att tacka för sin oerhörda triumf över kardinalen och som, helt och hållet förbisedd, bortblandad och undanskymd i trängseln vid en av dörrarna, stod och betraktade den nyss omtalade scenen, som var obegriplig för alla utom för fyra personer: konungen, drottningen, hans eminens och honom själv.
Drottningen hade återvänt till sitt kabinett, och d'Artagnan ämnade just draga sig tillbaka, då han kände någon lätt vidröra hans axel; han vände sig om och såg en ung kvinna, som gav honom tecken att följa sig. Den unga kvinnans ansikte doldes av en svart sammetsmask, men trots detta försiktighetsmått, som väl för resten var mera beräknat för andra än för honom, kände han ögonblickligen igen sin vanliga budbärerska, den livliga och kvicka fru Bonacieux.
Dagen förut hade de endast ett ögonblick träffat varandra hos portvakten Germain, dit d'Artagnan bett henne komma ned. Hennes brådska att till drottningen få frambära den goda nyheten om hennes sändebuds lyckliga återkomst gjorde, att de båda älskande endast hunno växla några få ord. Det var därför uppfylld av en dubbel känsla, kärlek och nyfikenhet, som d'Artagnan nu följde fru Bonacieux. Under hela vägen och allteftersom korridorerna blevo folktommare, ville d'Artagnan hejda den unga kvinnan, hålla fast henne, betrakta henne, om än blott för ett ögonblick; men lätt som en fågel gled hon alltid ur händerna på honom, och då han ville tala, lade hon fingret på sin mun med en liten befallande åtbörd, som var förtjusande, och påminde honom på detta sätt om att han för tillfället stod under en makt, som han måste lyda blint och som förbjöd honom till och med minsta klagan. Slutligen, efter att en minut eller två ha gått kors och tvärs, öppnade madame Bonacieux en dörr och förde den unga mannen in i ett helt och hållet mörkt kabinett. Här anbefallde hon honom genom ett nytt tecken absolut tystnad, öppnade en annan dörr, dold av draperier, mellan vilka ett starkt ljussken plötsligt föll in i rummet, och försvann.
D'Artagnan stod ett ögonblick alldeles orörlig och undrade, var han befann sig, men ljusskenet, som trängde in från rummet bredvid, den varma och parfymerade luft, som där-
