»Men var och när får jag återse er?» utbrast d'Artagnan.
»En biljett, som ni finner hemma hos er, skall säga er det. Gå nu, gå!»
Med dessa ord öppnade hon dörren till korridoren och sköt d'Artagnan ut ur kabinettet.
D'Artagnan lydde som ett snällt barn, utan motstånd och utan minsta invändning, vilket tydligen bevisade, att han var kär på fullt allvar.
23.
MÖTET
D'Artagnan skyndade hem i fullt språng, och ehuru klockan var över tre på morgonen, och han hade att passera de sämst beryktade kvarteren i Paris, råkade han icke ut för något obehag. Som man vet, finns det en särskild gud för druckna och för älskande.
Han fann porten till sin uppgång öppen, skyndade uppför trappan och knackade sakta på ett mellan honom och hans betjänt överenskommet sätt. Planchet, som han skickat hem två timmar förut från Hotel de Ville, med tillsägelse att sitta uppe och vänta på honom, kom och öppnade.
»Har det varit någon här med ett brev till mig?» frågade d'Artagnan ivrigt.
»Nej, herre, ingen har varit här med något brev», svarade Planchet, »men det ligger ett brev därinne som kommit hit av sig självt.»
»Vad menar du, din tok?»
»Jag menar det, att fast jag hade nyckeln till herrns rum i fickan och fast jag inte lämnat den från mig ett ögonblick så fann jag ändå ett brev på gröna bordduken inne i herrns sängkammare.»
»Och var är det brevet?»
»Jag lät det ligga där det låg. Det kan aldrig stå rätt till, att brev komma in till folk på det här sättet. Om fönstret ändå hade varit öppet eller stått på glänt, kunde det så vara, men allt var så väl stängt som möjligt. Akta er väl, herre, för det är säkert något trolleri med i spelet.»
Under tiden skyndade den unga mannen in i rummet och
