öppnade brevet. Det var från fru Bonacieux och lydde på följande sätt:
»Man har varma tacksägelser att skänka och att framföra
till er. Infinn er i afton vid tiotiden i Saint-Cloud mittför
paviljongen, som ligger vid hörnet av herr d'Estrèes palats.
C. B.»
Vid läsningen av detta brev kände d'Artagnan sitt hjärta
vidgas och hopsnöras med dessa krampaktiga rörelser, som
på en gång pina och smeka de älskandes hjärtan.
Det var det första ömma brev han fått, det första möte, som beviljades honom. Hans hjärta, överfullt av rusig glädje, var nära att sprängas på tröskeln till det jordiska paradis, som kallas kärleken.
»Nåväl, herre», sade Planchet, som såg sin herre rodna och blekna om vartannat, »har jag inte gissat rätt och är det inte fråga om någon ledsam historia?»
»Du misstar dig, Planchet, och bästa beviset därpå är, att här har du en ecu för att dricka min skål.»
»Jag tackar herrn så mycket för ecun och lovar att noga åtlyda befallningen, men sant är det i alla fall, att brev, som så där komma in i låsta rum…»
»Falla från himmeln, min vän, falla från himmeln.»
»Herrn är således belåten?» frågade Planchet.
»Min kära Planchet, jag är den lyckligaste människa i världen!»
»Och jag får begagna mig av herrns lycka för att gå och lägga mig?»
»Ja, gå.»
»Må himmelens alla välsignelser komma över herrn, men jag säger ändå, jag, att ett brev, som så där…»
Och Planchet gick skakande på huvudet och med en min av tvivel, som d'Artagnans frikostighet icke kunnat utplåna.
När d'Artagnan blev ensam, läste han och läste om igen sitt brev och kysste väl sina tjugu gånger dessa rader av den älskades hand. Slutligen gick han och lade sig, somnade, och drömde de ljuvaste drömmar.
Klockan sju på morgonen vaknade han, steg upp och ropade på Planchet, som vid andra ropet öppnade dörren och visade ett ansikte, som ännu icke var alldeles fritt från gårdagens oro.
»Planchet», sade d'Artagnan, »jag blir kanske ute hela dagen, du är således fri och ledig till klockan sju i afton, men då skall du hålla dig färdig med två hästar.»
