»Ni har fått kyssa drottningens hand», utropade herr de Tréville och såg på d'Artagnan.
»Ja, hennes majestät har gjort mig den äran att bevilja mig denna ynnest.»
»Och det i vittnens närvaro? Oförsiktiga, trefalt oförsiktiga!»
»Nej, herr kapten, var lugn, ingen såg det», svarade d'Artagnan och talade om för herr de Tréville, hur saken gått till.
»Å, de kvinnorna, de kvinnorna», utropade den gamla soldaten, »vad jag väl känner igen dem på deras romaneska fantasier! Allt, som har minsta doft av hemlighetsfullhet, tjusar dem. Således har ni inte sett något annat än armen; om ni mötte drottningen, skulle ni inte känna igen henne, och mötte hon er, skulle hon inte veta, vem ni är.»
»Nej, men tack vare den här diamanten…», genmälde d'Artagnan.
»Hör på», sade herr de Tréville, »får jag ge er ett råd, ett gott råd, en väns råd?»
»Ni gör mig därmed en stor ära, herr kapten», sade d'Artagnan.
»Nåväl, gå då till första juvelerare och sälj den där diamanten för det pris han bjuder er; hur stor jude han än må vara, får ni väl alltid edra åttahundra pistoler. Guldmynten ha inga namn, unga man, men den här ringen har ett fruktansvärt namn, som lätt kan förråda den, som bär den.»
»Sälja den här ringen! En ring, som jag fått av min drottning! Aldrig!» sade d'Artagnan.
»Nå, så vänd stenen inåt, stackars tok, ty man vet mycket väl, att en fattig adelsman från Gascogne inte hittar sådana där dyrbarheter i sin mors juvelskrin.»
»Ni tror således, att jag har något att frukta?» frågade d'Artagnan.
»Om jag tror? Jag skall säga er, unga man, att den som lägger sig att sova på en mina, vars lunta är tänd, kan anse sig säker i jämförelse med er.»
»För fan!» sade d'Artagnan, som Trévilles säkra ton började att göra orolig. »Vad är då att göra?»
»Vara på er vakt alltid och överallt. Kardinalen har segt minne och långa armar; tro mig, han kommer att spela er något spratt.»
»Men vilket?»
»Vet jag det, jag! Har han inte all satans list i sin tjänst? Det minsta, som kan hända er, är att ni blir arresterad.»
