av deras älskarinnor, men han kände varken Porthos’ eller Aramis’ och Athos hade ingen, det visste han.
När han gick förbi gardeskasernen, kastade han en blick in i stallet; tre hästar av de fyra hade redan anlänt. Planchet, häpen över denna rikedom på hästar, höll på att rykta dem och hade redan gjort ifrån sig två.
»Ack, herre», sade Planchet, då han fick se d'Artagnan, »vad jag är glad att få träffa er!»
»Varför det, Planchet?» frågade dArtagnan.
»Litar ni på herr Bonacieux, vår husvärd?»
»Jag? Inte det minsta.»
»Åh, vad det var väl då!»
»Men varför frågar du det!»
»Därför att, medan herrn språkade med honom, så stod jag och gav noga akt utan att därför lyssna, och jag såg honom skifta färg ett par tre gånger.»
»Bah!»
»Herrn märkte det inte, för herrn tänkte bara på det där brevet, som herrn fått, men jag däremot var på min vakt jag, ända sen det där brevet kom in i huset på ett så märkvärdigt sätt. Jag förlorade inte en min i hans fysionomi.»
»Nå, hur fann du den?»
»Lömsk herre.»
Verkligen?»
»Och inte nog med det, utan så snart herrn hade gått ifrån honom och vikit om gathörnet, så gick Bonacieux in efter sin hatt, stängde sin dörr och började springa åt motsatt håll.»
»Ja, ja, du har rätt, Planchet. Allt det där förefaller mig mycket misstänkt; men var lugn, vi ska inte betala honom vår hyra, förrän han förklarat den här saken på ett nöjaktigt sätt.»
»Herrn skämtar, men herrn får väl se.»
»Ja, kära Planchet, vad som skall hända, står redan skrivet.»
»Herrn avstår således inte från sin promenad i afton?»
»Tvärtom, Planchet; ju mera jag har emot herr Bonacieux, desto hellre går jag till mötet, som jag blivit lovad i det här brevet, som oroar dig så mycket.»
»Nå ja, om det är herrns beslut…»
»Mitt orubblig a beslut, min vän. Håll dig således färdig här i kasernen klockan nio i afton, då jag kommer och hämtar dig.»
Planchet, som såg att det icke längre fanns något hopp för
